jewnnifer

Jag låg i min säng i väntan på John Blund då jag insåg en del.

Tankar som snurrade i hjärnan kunde vara - varför går det så tungt med plugget? Var är inspirationen och kraften som alltid funnits där? Varför känner man sig så nere? Varför kan jag inte sova? Varför bubblar min hjärna av frågor, snack och ord som bara vill ut? Varför tänker jag så mycket nu för tiden? Varför har jag så stor press på mig själv? Varför inser jag bara inte att jag inte är nog bra? Varför går jag igenom saker som har hänt, bra och dåliga, typ tusen gånger? Varför kan jag inte alltid vara den där glada och livsprudlande Jennifer som jag tidigare varit? Hur ska man veta när man mår bra? och åter igen varför tänker jag så mycket?!

Dessa saker gick jag igenom då jag plötsligt fick svaret. När snackade jag senast med någon om allting? Hur har min dag varit? Hur mår jag egentligen?! Vem berättade jag senast för vad jag verkligen kände? Jag har människor i min närhet som verkligen älskar mig och bryr sig om mig - ta inte illa upp!

Jag låg och funderade lite mer och kom ihåg att för ett bra tag sedan hade jag någon som alltid frågade dessa frågor. En vän som man gjorde i princip allting med. Någon som man alltid berättade vad som hände runtomkring sig. Någon som berättade tillbaka om vad som hände runtomkring denne. Någon man tog fula kort med. En person som man kunde ha samtal långt ner på djupet med, men samtidigt ligga i en säng och bara njuta av hur fult man sjunger med målbrottsröst. En person som man litade på till 110% och som man brydde sig om av hela sitt hjärta. Någon man lovade att hålla ihop med, livet ut.

Hur mycket vi än lovade varandra att hålla ihop - via långa samtal, tårar och skratt, dikter, böcker och bilder - så lyckades vi inte hålla det. Vi är fortfarande vänner, men båda vet att det är långtifrån det gamla. Våra vägar leder åt samma riktning, men istället för att gå på samma slinga har vi nu valt två enskilda stigar. Vi kan ses genom trädstammarna ibland, men farten är hög och vi hinner inte stanna upp och hitta tillbaka igen.


På min stig hittade jag en väldigt speciell person. Någon som skulle komma att betyda oerhört mycket det kommande året. En person som älskade mig för den jag var. Någon som torkade mina tårar och mådde dåligt när jag var ledsen. Någon som delade glädje och skrattade när jag var lycklig. En fin person som alltid frågade hur läget var, som alltid ville veta hur man mådde. Någon som lindrade saknaden från min förra vän otroligt bra. En person som alltid brydde sig om mig.

Men så faller allt helt plötsligt. Kvar står jag. Själv.
Helt plötsligt vet jag inte var jag vill. Helt plötsligt fylls hjärnan av tankar som aldrig verkar ta slut. Det är nu, när man har skrivit allt svart på vitt som man faktiskt ser: Varför tänker jag så mycket?
Svaret är så självklart. Hjärnan och hjärtat vill dela med sig av sina tankar och känslor. När man nu står utan någon som automatiskt matar ur allt som vill ut så är det ju klart att det blir överlastning på systemet. BAM! Kvar blir sömnlösa nätter, huvudvärk, saknad av livsgnista, svårare att koncentrera sig, saknad av en nära vän och framför allt way to much feelings.



Kära du som trots allt orkar läsa det här, till dig vill jag bara säga: Ta hand om dina medmänniskor! Är du på väg att tappa kontakten med någon, skjut inte upp det - utan lös problemet själv. Du kommer tacka dig själv för det. Alla behöver någon som frågar hur det är och hur man verkligen mår. Det kommer att hjälpa på alla plan - på skolan, jobbet, hemma med familjen, när du träffar nya människor osv. Allt kommer gå lättare. Så ta hand om varandra, låt ingen vara själv. Vet du någon som mår dåligt eller går igenom något tufft - visa att du bryr dig.

Ensam är stark fast i längden så faller man. Man måste ha någon att få vila sig mot.
Därför; Ensam är stark, men tillsammans är starkast!


God natt.