some pics from the x-mas weekend.
Tre saker som står högt upp på min önskelista!
På stan med Hanna. Dessa blev dagens köp. 149:- på GinaTricot.
Denna sötnos står också på min önskelista.
Jag och Hanna hade Julmys fullt ut med julmust, pepparkaksbak och julmusik!
Y U M M I E ! (Y)
tillsammans kan inget stoppa oss. ;-)
Det blev sjuttio stycken till slut. Enligt receptet skulle det bli 250. Pepparkaksdeg är gott.
Jag skriver mer om helgen imorgon, nu måste jag plugga spanskaglosor så att jag inte börjar drömma mardrömmar om min spanskalärare igen. -.-'
the worlds best film is called Twilight.
Nej, jag känner bara lycka, men ändå sorg...
Om jag ska vara ärlig så har jag aldrig känt såhär. Aldrig. Den här känslan är något helt nytt för mig, helt nytt!
Orsaken till denna känsla är... En film. En film! Jag kan själv inte förstå det, jag är verkligen inte den personen som gillar filmer eller TV nå' mycket. Men så kommer dagen då det känns som att hela hjärtat har blivit berört. Av en film.
Detta är helt sjukt. Det känns ungefär som när man är kär!
Nu börjar du ju fundera över vilken film jag snackar om.
Det är den film som just nu ekar i mitt huvud. Om någon skulle fråga mig vad min bästa film heter så är svaret glasklarare än glasklarast;
Twilight.
Där kom det. Ordet som ekar i mitt huvud och som jag just nu lever för.
Det går inte att beskriva med ord hur fruktansvärt bra den är.
Jag kan berätta att jag aldrig någonsin har gråtit så mycket av både lycka och sorg samtidigt. Aldrig!
Allt började med att Jossan för någon dag sen började att prata om en film som hette Twilight. Den skulle tydligen vara jättebra och hon ville verkligen se den.
Okej, tänkte jag. Den är säkert någon halvdan amerikansk tonårsfilm med samma slut som på de övriga.
Jag kunde inte ha mer fel.
Nå väl. Några dagar gick och kom och plötsligt en dag kom min underbara vän Hanna fram och frågade om jag ville hänga med och se "Twilight" med henne, Sofia, Tove och My (som redan hade sett den en gång på bio med ville se den igen).
Sure, jag hade ändå inte så stor lust att följa med på NLV med Maja och Jossan so what ever.
Nu i efterhand blir jag helt nervös när jag tänker på att jag kunde ha missat att se den, och gå på NLV istället.
Fredagen kom och tidpunkten för bion kom allt närmare.
Så till slut. 18.15 började Twilight att rulla på den stora bioduken. Ju längre in i filmen man kom, desto mer försvann hela världen bakom mig. Redan i första början av filmen så kände jag att denna film var något utöver det normala.
Den var så oförutsägbar, sorglig, fin, verklighetstrogen och fantastisk alltså! Man grät av lycka och över hur fint det var, man grät också över hur himla sorglig den också var.
I efterhand så blev man ändå så besviken att det bara var en film. Om den ändå hade varit verklighet. Hur lycklig hade inte jag varit då? Hur underbar vore inte världen då?
Twilight är så mycket mer än bara en film, man kan inte beskriva hur sjukt bra den var!
Nu tänker du kanske att "Men dra på trissor vad hon överdriver. Snälla sluta snacka så mycket bullshitt och skaffa dig ett liv människa!"
Visst, ni får tycka så. Det är erat val, men ni kan knappast ha sett den om det är det ni tänker. Ni har inte en aning om vad ni missar, jag måste bara påpeka det.
95 kronor var verkligen sjukt billigt för något sådant fantastiskt.
Jag ska faktiskt gå och se den igen, på bio. Jag, som typ aldrig orkar slösa pengar på biobesök, ska gå och se samma film två gånger.
Jisses vad jag blev berörd.
Snälla människor där ute som läser detta.
Följ mitt råd och gå boka en biljett till Twilight redan ikväll. Jag lovar att ni inte kommer att ångra er.
Sist men inte minst måste jag avsluta med ett citat från filmen.
"When you can live forever.
What do you live for?"
it's the small parts who makes the life works.
Nu när jag kom hem ifrån skola och träning, satte jag mig ner och tänkte "Nej, nu får jag ge den här skiten en chans innan jag kastar allt i sopkorgen."
Sagt och gjort, jag tog mig i kragen och försökte mig på alla kruxiga och (vissa) helt ofattbara koder och tjorv som bara riktigt onödigt tjorviga sidor har, och trixade med min lilla (numera) tjusiga sida. När man väl fattat lite av galoppen gick ju allt mycket lättare, och roligare! Jag ska fixa bättre bild osv, men den här var lite smaskig-framside-bild av något slag, som jag får nöja mig med nu.
Nu för tiden känns det på något sätt som att jag har börjat att, sakta men säkert, ta lite jullov från skolan. Jag har en liten läxhög som bara växer och växer. Vart har all min flitig- och alltid-göra-skolarbeten-klara-först-het vägen? Jag måste medje att jag alltid löser detta lilla problem med någon försenad uppsatts eller liknande ganska snyggt. Jag jobbar extra hårt och försöker skriva pretty much, så att lärarna glömmer bort att den var lite försenad. ':)
Ta dagens engelskaredovisning som ett exempel. Så här gick det till:
I Tisdags fick vi reda på att den valfria fördjupningen i engelska skulle redovisas på Torsdag (idag). Min fördjupning var Thailand och allt jag hade gjort var att skriva ut en fyra-sidig fakta text på svenska från Wikipedia och en svensk intervju med Carro.
Jag hade inte ens läst hela fakta texten(!), ingenting var alltså klart. . .
Lat och korkad som jag är så lät jag engelska jobbet ligga, och tänkte att "nämen, det där fixar sig... Jag kommer på ett sätt."
Nå, Torsdagen kom och jag hade fortfarande inte skrivit något på engelska om Thailand eller läst någon fakta text.
Natten innan hade jag legat och vridit och vänt mig i sängen och haft den här klumpen i magen, som alla känner till och någon gång känt, och tänkt på hur jag ska kunna sköta den här redovisningen snyggt och proffesionellt utan att någon ska kunna gissa att jag inte vett ett piss om Thailands premiärminister, floder och högtider.
På något sätt tror jag att jag fick hjälp av högre makter, för jag fick helt plötsligt en snilleblixt och kom på att jag skulle berätta om min bild av Thailand. Vad jag har för bilder och tankar kring landet.
Sagt och gjort så började jag att berätta för åhörarna (Josefina, Johanna, Rebecca och ibland Ewe) om hur jag såg på landet.
Jag målade upp en bild för dem. Berättade ganska detaljerat hur allt såg ut, vad man kunde göra, och hur fantastiskt underbart jag såg på landet från bilder, intervjuer, Carro, filmer och tidningar som jag sett under mitt liv.
Och det bästa, vet du vad det var?
Att de gillade det.
De köpte det, alla mina ord och mina tankar.
Jag kunde andas ut!
Efter lektionen fick jag bekräftat av Rebecca och Ewe att jag hade gjort en bra redovisning.
R:" -Alltså Jennifer, du kommer ju typ säkert få MVG i Engelska pågrund av din redovsning!"
E:" -Ja, den var verkligen bra!
R:" -Nu började jag ju också att drömma mig bort, och Thailand verkar verkligen som ett paradis!"
Det är sådana underbara ord som får vardagen att fungera. För alla måste ju erkänna att det största beviset på att ha uppnått målet, är när någon tydligt förklarar det.
one huge step for the humancind.
Nu har jag följt trenden och skaffat mig en blogg.
Jag känner mig just nu väldigt förvirrad och en gnagande känsla av irritation börja stiga inom mig.
Hur hade jag fått för mig att detta skulle gå? Att detta skulle vara som en fis i dimman. Hur hade jag fått för mig detta?
Jag har nu insett att Maja är en väldigt påläst och smart (fast det var ju inte en nyhet) ung dam. Hennes blogg ser helt perfa ut, och allt jag åstakommit är detta!:-)
Nej, nu blev det lite deprision över det hela! Detta ska ju bli en intressant blogg. En blogg för mig och lite av mina underbara och gräsligt många tankar att ta oss samman.
Nu borde jag följa något gammalt visdomsord, som lyder något med "fortsätt simma!", och ta mig igenom detta och göra detta krypin lite hemtrevligt.
Jag är tokig, hej då! :-)
