jewnnifer

Alla hjärtans dag idag - det finns väl inte en lycklig själ som har lyckats missa detta? Själv har jag haft en riktigt sunkig dag. Börjar med en försovning och fick sedan inte till smoothien som jag ville. När jag väl ska skynda mig till bussen så drar jag sönder ena skosnöret, men skiter i det och plumsar sedan kanonklumpigt fram i djupsnön till bussen (fick ungefär 3499,34 kg snö i sockan och skon). Sedan har dagen bara varit piss utöver det också. Blev medveten om något förskräckligt som jag inte tänker ta upp med någon i princip (so don't ask me about it please).

Mitt i all bedrövelse kom jag ihåg att man i alla fall kan sprida glädje till andra och skita i sig själv ett litet tag. Sagt och gjort, jag sprang förbi teshoppen och hittade denna vackra skapelse med te och någonting i. Den ska då min familj få, hade jag tänkt. Riktigt snällt av mig!

Nu håller jag tummarna att jag kan vända på denna eländiga dag, quit feeling so forever alone och infinna lite glädje i kvällens basketmatch - LF vs. Jämtland.

HA EN UNDERBAR ♥:E DAG!

13 februari blev temperaturen alldeles för bra för ursäkter. Sagt och gjort, jag knöt på mig mina rosa joggingskor och begav mig ut i mörkret och snön. Jag råkade hamna mitt i värsta snöorkanen också, men lika glad var jag för det. Nu känner jag mig riktigt nöjd i alla fall - let the show begin.

Fast... Inte lika nöjd som på bilden ovan. Den är tagen från turkiets bakgator där och och pappsen var ute och brände some calories för att lätta på samvetet efter alla all inclusive-delikatesser 2010.

Så här kan det se ut hemma hos oss, sådär precis efter middagen. Pappa slänger fram den livlösa dockan (Anne) och befaller Robinho att försöka få liv i den hopplösa figuren.

Medan andra päron försöker få ungarna att bli bra på fotboll, studier eller sockerkaksbakning - så kämpar min papi febrilt med att göra oss till kungar på första hjälpen a.k.a. HLR.

That's just how we do it.

(För er som inte fattar så brukar vi inte göra det här. Robin ville bara gå igenom hur man gör inför HLR:n på skolan, och eftersom pappa bland annat är HLR-instruktör så var det ganska enkelt fixat.)

Haha, när mamsen och pappsen är borta så är det min tur att glänsa i köket. Dagens middag blev: Härlig fullkornsmacka, med skivad grisstjärt (skinka) och smakfylld ostus skivus (ostskiva). Till detta en frisk sallad i form av grön, fuktig gurka.
Drink till detta har vi en magnifik och fantastiskt essenserad chokladdryck, med smak av mjölk och o'boy-pulver.

Som ni nu förstår blir det svårt att slå denna festmåltid. Men trevlig middag ni andra, i alla fall!

Har delat säng med denna hot chocolate i natt. I morse vaknade vi i lagom tid, gjorde världens härligaste brakfrukost (bilder kommer) och tog oss tid till ännu mer girltalk. Riktigt skönt!

Nu ska vi strax och kolla hockey här i vår underbara by - alltså egentligen är det ingen by, det bara heter det. Så nu sitter jag fortfarande och väntar på Matulda, sedan drar vi på nya äventyr.

We know you love us.

Yo, detta var inför tjejmiddagen igår då vi "taggade" @ Matilda. Jag har tagit en massa foton från igår men det kommer senare, då jag har kommit hem. Just nu sitter jag och chillidillar medan Mattoh springer runt naken i huset och letar kläder eller något annat roligt.

Woooow, alltid lika skönt med helg. Nu är det dags att dra en kam genom håret och göra sig redo för kvällens finmiddag. På menyn står: 
Förrätt: Fräsch sallad med honungsdressing
Varmrätt: Vitlöksdoftande kyckling
Efterrätt: Härlig chokladmousse.

 Natten kommer sedan att spenderas med min älskarinna Matilda. Kan det bli bättre? Eh, nä - tror inte det va.

Tjena mittbena! Idag chockade jag mig själv lite. Vi skulle köra benböj med få repetitioner och mycket vikt. Som vanligt så är man ju lite ovan när man ska prova på nytt - oftast kör man ju med en lagom vikt med desto fler rep. Hur som helst, jag tog klivet och pressade mig själv. 85 kilogram tog jag. 85 kg, det är ju asmycket! Det är mer än vad min pappa väger typ? Rätt coolt.

Nu ska jag käka och sedan pysa på the second basketträning. Helgen lär förresten bli rätt bra. Tjejmiddag, sleep-over, match och framför allt - SÖMN.

Jag vill vara såhär härligt sommarbrun just nu. Jag vill kunna fara ut och springa obehindrat från någon himla kyla. Jag vill träna fotboll varje eftermiddag och sedan cykla ner till vattnet och ta ett kvällsdop med vännerna. Jag vill kunna sova ut så länge som det bara går, skära en melon i bitar och sedan sätta sig i en solstol och sova vidare där resten av dagen. Jag vill kunna vara ute sent, utan att börja frysa. Jag vill känna mig fri. Jag vill leva.

Jag vill ha sommar.

Idag spelade vi futsalturnering. Vi skulle möta lag som alla ligger 1-2 div högre än oss, så gissa om vi var svinnervösa? Vi hade liksom inget riktigt mål, bara att inte förlora med alltför mycket typ.

Vet ni hur det slutade? Vi chockar alla och åker ut i SEMI mot Luleås bästa damlag med endast 1-0. Vi slutade alltså på en tredjeplats! Jag är så sjukt nöjd över oss, fy sjutton vad bra presterat!

Hehe, har typ känt såhär rätt mycket de senaste skoldagarna.

(förresten, nog är han rätt snygg ändå heheh)

Jag blir galen på riktigt när man vill något så sjukt mycket, men har liksom no power to make it.
Ååååh....

I morse hade jag sovmorgon och fick då skjuts av mami till skolan. Det var sjukt mycket snörök och halkigt dessutom, så man fick verkligen krypköra. På väg in mot stan, just innan Rostbollen och järnvägsövergången, så ser vi en bil som har fått sladd och antingen krockat eller bara kört in i en snödriva av sig själv. Rutan verkade vara krossad och dörren inbucklad. Bilen är fortfarande igång, vilket berättade att händelsen hade skett alldeles nyligen.

Vi kör försiktigt förbi och plötsligt ser jag någonting på utsidan om bilen, i en snödriva. Det ser ut som en matta eller något. Men så rör sig föremålet lite och först då inser jag vad det är - som ligger helt blodig och chockad.

Jag: Mamma, det ligger en gubbe i snödrivan utanför bilen.
Mamma: Vaa?!

Mycket riktigt så låg det en stackars man helt orörlig, men vaken utanför. Han såg jätteförvirrad ut och jag ville bara hoppa ut ur bilen och hjälpa till på något sätt. Tio meter längre fram står en polisbil. Det står en man utanför som försöker snacka med den minst sagt otrevliga konstapeln:

Mannen: Men det ligger ju en skadad utanför bilen! Ni måste göra något!!
Polisen: Nä, gå tillbaka till ditt.
Mannen: Men han är ju skadad, det är -25 grader och han ligger helt still i snön. Jag måste få hjälpa på något sätt!
Polisen: Vet du vad du gör? Gå och sätt dig i din bil och far iväg. Vi löser det här.

Polisen gestikulerade åt oss att fara därifrån. Han såg skitsur ut. Jag blev såå arg!! Stackarn hade varit med om en olycka, han var skadad och ingen hjälper honom. Polisen sitter inne i sin varma bil och vill inte ens sträcka ut näsan pågrund av kylan. De hade inte en tanke på att hjälpa honom heller! Jag blev svinsur! Och stackars gubbe, som ser bil på bil åka förbi, men förblir hjälplös.

Fett less. Jag var sur hela förmiddagen och funderar fortfarande på hur det slutade. Någon som vet?

Min söndag har i princip endast bestått av detta gäng. Jag har tagit upp kontakten med en gammal kärlek och blivit förälskad på nytt! Vampire Diaries är serien jag snackar om. Jag fick season 2 i julklapp, så nu var det dags att börja se den. Nu är det dock kört. Det går inte att sluta

Så söker du ett tips på en bra serie, se VD!

Ikväll blir det festligheter med dessa brudar bland annat. Men först ska jag slita på Basket-/Volleybollcupen i G-stad. En kanonkväll med andra ord!

Jag behöver egentligen inte påminna alla norrbottningar om var temperaturen ligger. Men bara för att provocera så gör jag det i alla fall.

Vi fryser ihjäl, det är så kallt. Stackars barn, men snart blir det palt.

I år är det fyra år sedan ditt ljus släcktes. Efter fyra år är det fortfarande helt obegripligt. Du var "storkusinen" som man såg upp till, som alltid var så cool och framför allt så glad. Det var ju som dig jag skulle bli när jag också blev stor.

Jag minns så väl när du visade din Luleå Hockey-tatuering på övre delen av ryggen - jag blev eld och lågor när jag kom hem. Jag kastade mig in i målarblocket och fyllde det noggrant med skisser på en likadan tatuering som din. Jag har fortfarande kvar det där blocket någonstans. Jag vill inte slänga det. Det går bara inte.

Något som jag dessvärre också minns alltför tydligt var den kyliga lördagmorgon, den 2 februari 2008. Någonting var fel. Pappas likbleka och fullständigt förstörda ansikte som mötte mig när jag kom ner till köket. Jag har aldrig sett honom så vilsen och ynklig.

P: Jennifer. Det har hänt något hemsk...
Jag: Va? Vadå?
P: Din kusin Emil är död. Han dog i natt. Emil har dött.
Jag: ... Vaa? Nä?
P: Jag fick ett röstmeddelande från Lars i natt. Han var helt förstörd. Det gick knappt att höra vad han sa. Men det är sant. Emil finns inte längre.

Min reaktion var "du måste skoja!". Jag levde hela helgen i en bubbla och intalade mig själv att det inte var sant. Pappa hade fel. Det kunde inte stämma. Emil var ju Cool-Emil. Han var ju alltid stentuff. Han kunde inte dö.
På måndag kom verkligheten ifatt mig. Jag kände mig konstig, som i en dimma, och efter första lektionen sprang jag ut till en toalett och grät. Tårarna bokstavligen forsade ur mig, som om någon hade dragit ut en propp eller liknande. Emil har verkligen dött. Jag kommer aldrig mer att få se honom igen.

Det lite annorlunda, men samtidigt fantastiska, var att jag var med dig den natten du försvann. Jag drömde om dig. Jag såg hur du satt i din stora gula flak-lastbil med texten KIRUNA på sidan. Hur du först sneglade på mig genom backspegeln, för att liksom göra mig uppmärksam. Jag kunde först inte memorera vem du var. Men jag kände igen dig så himla mycket! Sedan vände du dig om och kollade rakt mot mig genom förarfönstret. I samma sekund hände det ofattbara. Allting började skaka. Stora stenblock föll från himlen och landade precis på lastbilstaket där du satt. Du höll för armarna för huvudet och hukade dig ner. Men Emil, du rätade aldrig på dig igen. Det var sista gången jag såg dig.

Senare fick jag veta att det var precis så det hade gått till. Med stenblocken och det. Det var då jag insåg att det var dig jag hade sett. Såg du mig då också? Från den drömmen var det en viktig tanke/budskap som klamrade sig fast vid min hjärna: "Ta hand om din familj och dina nära. Skydda dem." Det var det du ville säga med allting.


Nu har fyra hela år gått. Fortfarande gör det ont i hjärtat. Du var hemskt älskad av många. Jag vet inte vad jag ville säga med denna text. Att jag tänker på dig. Att du på något sätt aldrig försvinner helt från oss. Jag önskar och ber att du ska ha det bra var du än är. Att du tar hand om farmor och farfar. Agerar skyddsängel lite då och då. Att du gör plats för oss andra när tiden är inne.

Riktigt skön vinst. Vad som var ännu skönare var att det äntligen släppte för mig, jag spelade faktiskt bra idag! Tio poäng, 5 steeles och 1 block. Min starka sida är som sagt i försvaret och där kämpade jag riktigt bra. Yeah, now I'm happy!

Nu ska jag fira med Light popcorn (känns bättre för samvetet än Orginial popcorn) och en film. Jag ska verkligen mysa ikväll, för det är jag värd.

Hann ta en gofika med denna snygging idag! Vi har alltid 5 000 000 saker att diskutera på alldeles för kort tid. Jag är störtglad att ha en sådan sjukt fantastisk och fin vän som henne!

Nu laddar jag om för basketmatch mot Höken med lite pasta och köttfärssås. Då vet du.

Just det, IDAG ÄR DET FREDAG!

Tar mitt arm med plåstret efter dagens gardasilspruta (mot livmoderhalscancer) och möter min motståndare kylan (-25 grader typ) för att kriga till basketträningen. Väl på basketträningen kommer jag få kämpa med århundradets jobbigaste träningsvärk.

I'm a surviver.