jewnnifer

I år är det fyra år sedan ditt ljus släcktes. Efter fyra år är det fortfarande helt obegripligt. Du var "storkusinen" som man såg upp till, som alltid var så cool och framför allt så glad. Det var ju som dig jag skulle bli när jag också blev stor.

Jag minns så väl när du visade din Luleå Hockey-tatuering på övre delen av ryggen - jag blev eld och lågor när jag kom hem. Jag kastade mig in i målarblocket och fyllde det noggrant med skisser på en likadan tatuering som din. Jag har fortfarande kvar det där blocket någonstans. Jag vill inte slänga det. Det går bara inte.

Något som jag dessvärre också minns alltför tydligt var den kyliga lördagmorgon, den 2 februari 2008. Någonting var fel. Pappas likbleka och fullständigt förstörda ansikte som mötte mig när jag kom ner till köket. Jag har aldrig sett honom så vilsen och ynklig.

P: Jennifer. Det har hänt något hemsk...
Jag: Va? Vadå?
P: Din kusin Emil är död. Han dog i natt. Emil har dött.
Jag: ... Vaa? Nä?
P: Jag fick ett röstmeddelande från Lars i natt. Han var helt förstörd. Det gick knappt att höra vad han sa. Men det är sant. Emil finns inte längre.

Min reaktion var "du måste skoja!". Jag levde hela helgen i en bubbla och intalade mig själv att det inte var sant. Pappa hade fel. Det kunde inte stämma. Emil var ju Cool-Emil. Han var ju alltid stentuff. Han kunde inte dö.
På måndag kom verkligheten ifatt mig. Jag kände mig konstig, som i en dimma, och efter första lektionen sprang jag ut till en toalett och grät. Tårarna bokstavligen forsade ur mig, som om någon hade dragit ut en propp eller liknande. Emil har verkligen dött. Jag kommer aldrig mer att få se honom igen.

Det lite annorlunda, men samtidigt fantastiska, var att jag var med dig den natten du försvann. Jag drömde om dig. Jag såg hur du satt i din stora gula flak-lastbil med texten KIRUNA på sidan. Hur du först sneglade på mig genom backspegeln, för att liksom göra mig uppmärksam. Jag kunde först inte memorera vem du var. Men jag kände igen dig så himla mycket! Sedan vände du dig om och kollade rakt mot mig genom förarfönstret. I samma sekund hände det ofattbara. Allting började skaka. Stora stenblock föll från himlen och landade precis på lastbilstaket där du satt. Du höll för armarna för huvudet och hukade dig ner. Men Emil, du rätade aldrig på dig igen. Det var sista gången jag såg dig.

Senare fick jag veta att det var precis så det hade gått till. Med stenblocken och det. Det var då jag insåg att det var dig jag hade sett. Såg du mig då också? Från den drömmen var det en viktig tanke/budskap som klamrade sig fast vid min hjärna: "Ta hand om din familj och dina nära. Skydda dem." Det var det du ville säga med allting.


Nu har fyra hela år gått. Fortfarande gör det ont i hjärtat. Du var hemskt älskad av många. Jag vet inte vad jag ville säga med denna text. Att jag tänker på dig. Att du på något sätt aldrig försvinner helt från oss. Jag önskar och ber att du ska ha det bra var du än är. Att du tar hand om farmor och farfar. Agerar skyddsängel lite då och då. Att du gör plats för oss andra när tiden är inne.