jewnnifer

Ja, som det så fint förklaras i föregående inlägg så skulle ju jag och Hanna dra oss ut till Tomholmens vackra vyer med skidorna. Det startade såhär:


"Ja, men det här grejar vi ju galant. Runt Tomholmen är ju det minsta vi ska köra, sen kan vi ju skidra till näset och grundet och kanske till Bälinge? 27 minusgrader har väl ingen i Sunderbyn dött av?"


Efter en bits skidring då vinden började gripa sina vinande händer omkring oss lät det såhär:
"Ja, alltså nog har vi ju krafter kvar, det är inte det. Men det kanske räcker med bara ett varv runt tomholmen? Bälinge och det andra skitet kan vi ju ta någon annan dag..."


Ännu en bit frammåt och några minuter senare då vinden och kylan gjorde sig mer och mer påmind lät det såhär:
"Eller du... Vi får se om vi orkar runt tomholmen. Det kanske bara räcker med att vi tar oss upp till högsta punkten och vänder? Men sedan kan vi ju ha ett fyspass när vi kommer hem och typ käka värsta nyttiga middagen eller nå?"


En bit därefter då båda kinderna och nästippen var utan känsel, och kylan sjönk:
"Asså, det kanske ändå räcker med att vi bara tar i närmsta trädet och sedan vänder? Vi ska ju ändå vara nyttiga sen..."
"Hahaha, jag lovar att det kommer sluta med att vi inte ens tar oss till tomholmen!"


Det hela slutar dock såhär:
Jag var jätteinne i en berättelse som jag ivrigt gestikulerade och levde mig in i. Båda pratade och diskuterade mycket då någonting plötsligt fick oss båda pratkvarnar att tystna och stå helt still. Ett brak och plötsligt hade isen sjunkt ca 20 cm.
J: Kände du det där?
H: Mm...
J: Oj, men kolla! Här har ju isen kommit fram!
Jag kikar över axeln och börjar peta i "isen". Plask. Det var slask som bara blev mer och mer vattenfyllt pågrund av vattnet under.
J,H: AAAAAAAAA! HAHAHAHHAHAH! SHITTT! HJÄÄÄLP! VÄND! HAHAHHAHA! VÄND OCH SPRING TILLBAKA!!! HAHAHHA!


Som alltid vid dessa krisartade och mycket nervösa moment så börjar vi att skratta. Alltid. Spelar ingen roll hur hemskt, spännande eller läskigt det är: Vi skrattar oss kissnödiga!
Så där stod vi i alla fall, kanske tio meter från närmsta Tomholme-träd och försöker, skrattandes och sinningslöst, att vända på oss. Stavar som fastnar i varandra, tårar som sprutar ut på kinderna (och fryser till is) och den ständiga vattennivån som bara höjs! Skrattattack med andra ord.


Till slut kommer vi på hur man vänder sig och springer, bokstavligen, tillbaka! Vattnet under skidorna har nu digiutvecklats till stora isbollar så vi kan inte längre glida. Så där springer vi, mitt på Luleälv utan att ens ha tagit i närmaste Tomholme-träd...


Dessutom, våran "nyttiga" kväll slutar mot alla odds och nyttiga tankar i SF:s röda fåtöljer i skenet av Snabba Cash's biomörker. Dock så åt vi inget godis, varken jag eller Hanna, men fysen: Pfft, in our as.


We are the champions.