Händelsen i Kyrkan.
För er som läst mitt inlägg under så stod det att jag och Carro skulle bege oss till kyrkan för att gå på en gudstjänst (som vi måste göra x10 med konfirmationen). Jag kände på mig att något skulle hända så fort vi satte oss i bilen, och vet ni vad? Det gjorde det, haha!
Mami släppte av oss utanför kyrkan och vi fick traska in själva eftersom att mamma körde iväg med gasen i botten så fort vi hade stängt dörrarna. Vi visste att vi låg på strecket mellan att komma precis i tid och komma försent.
Vi gick till den stora ingången och väl där så vart det bäckmörkt med undantag av de två marsalerna i första ingången. Eftersom att vi trodde att det skulle vara fullt med folk innanför dörrarna, som skulle sitta tysta och vänta på att prästen skulle hålla sin predikan, så vågade vi först inte öppna dörren. Tillslut så togvi, jag modet till mig och öppnade dörren. Väl där inne så var det tänt och det satt en kille i 19 års åldern längst bak vid smårummen som såg ut att jobba där. Längst fram så såg vi prästen stå och bläddra i en psalmbok och kanske fem pers som satt framför honom, småpratandes och väntade på att det skulle börja.
När vi började gå lite närmare så kollade alla misstänktsamt på oss och då blev vi så nervösa att vi vände tillbaka. Jag trodde att det var någon bregravning eller liknande! Nåväl, vi stod och gömde oss bland två dörrar, fnissandes och ringde till min mamma och sa att vi inte trodde att det var någonting och att hon borde komma och hämta oss, men nej. Hon gick inte på det och meddelade oss att hon just höll på att checka in på ett solarium *klick*.
I det ögonblicket så stegade den där killen som jobbade där mot oss och frågade om vi inte vågade komma in. Till min stora förtret så klämde jag ur mig något så dumt som:
- ööh, vi vet bara inte vart vi ska gå. Vi trodde inte att det var någonting idag, hehe...
Han kollade mistroget på oss och sa att vi skulle gå och sätta oss med de andra. När vi väl var på plats så kollade alla konstigt på oss eftersom att prästen redan hade börjat prata och kyrkklockorna tystnat. -Gissa om jag kände mig blond och korkad?
Till att börja med så satt det tre stycken småfjortisar och viskade, fnissade bakom oss och höll på hela tiden. Både jag och Carro satt och irriterade oss på att de aldrig kunde hålla tyst, vi var ju så himla duktiga och hängde med i alla texter och sånger och lyssnade på prästens ord - utan att skratta minsann....
Men så kom då den tidpunkten då vi skulle få våran nattvard, ni vet bröd och vin. Vi satte oss på knä runt en liten bönebänk där framme och räckte fram våra händer. De tre coolingarna var före Carro och mig.
Vi vägde brödbiten i handen och jag tog en liten myrtugga av den, jag vet att den var väldigt torr. Carro stoppade in hela i munnen och var lika seriös fortfarande - likaså jag...
När prästen hade gått runt ett varv och kom fram till altaret igen så såg jag att vi skulle få vinet nu. Killen som var med de två tjejerna framför oss doppade sin brödbit och kunde sedan svälja den med hull och hår. Nästa tjej gjorde nu likadant och när tredje tjejen fick vinbägaren framför sig så fick jag till min förvåning en armbåge i sidan av Carro, som var nästa på tur, samt en oroad blick. Hon pekade på sin mun och viftade med händerna lite diskret. Dum som jag är i sådana pressade situationer så fattade jag inget.
Det var i samma hundradelssekund som prästen vände sig med bägaren mot Carro, som nu såg ganska nervös ut, som jag kom på vad som hade hänt.
Carros bröd låg redan i magsäcken. Hon hade inget som kunde doppas.
Snabbt som blixten bröt jag av mitt torrbröd i två delar och gav den närmaste till Carro, som i ett svep kunde doppa den i bägaren och undvika någon pressad situation där prästen skulle fråga henne varför hon var så himla glupsk. Jag tyckte mig höra hela henne skämmas, haah!
Till min stora förtret så var allt jag fick kvar en ynka smula som jag försiktigt fick doppa medans jag höll mig för skratt och bet nästan hål i läppen för att inte bryta ut i ett asgarv. Jag hoppades inget annat än att han inte skulle tro att jag var så dum att jag käkade i mig hela på en sekund...
Vi gick och satte oss igen, och den här gången var det inte de tre personerna bakom oss som störde. Det var jag och min glupska vän Carolin Fredriksson.
Prästen fortsatte berätta något om bägaren medans jag och Carro höll på att explodera av skratt. Ni vet hur svårt det kan vara, ni sitter i en pressad situation och vet att ni absolut inte får skratta eller utgöra ett endaste knyst just som något jättekomiskt inträffar. Tro mig, jag har varit med om det förut.
Just som prästen var mitt i en mening så hände det otänkbara. Jag knorrade till som en fet, fet gris och kunde inte hålla mig för skratt längre. Jag tog ett högljud skrattandetag i den för övrigt så stilla lokalen (med alla skräckslagna tittandes på mig), och höll mig sedan för näsan och munnen så att risken för ett skrattanfall inte var lika stor. Problemet var ju andningen också, men det fixade jag. Carro sa högt när jag började skratta - Men Jennifer då! Och började även hon att skratta ut, fast än inte lika högt.
När allt lugnade sig så kunde jag inte sluta le, inte åt den heliga text eller psalm som var framför mig (som jag låtsades le åt), utan åt Carros glupskhet. Att hon skulle trycka i sig hela biten så fort hon fick den i handflatan liksom, hallå??
Det hjälpte inte att Carro satt bredvid och skakade av fnitter hon med...
När predikan var slut och prästen fick skriva på våran gudstjänstlapp så kände jag mig skyldig till att berätta varför vi skrattade. Jag berättade att Carro slukade brödet med hull och hår och att hon helt frebrilt typ försökte rymma när han kom framför henne.
Men vet ni vad han sa?
Jo, att man kunde äta brödet först och sedan få dricka en klunk av vinet - det var 0, 00% fel med det.
Och jag och Carro som satt och höll på att kissa på oss åt något som inte ens var roligt.
Jag kände mig värre än fjortisarna bakom oss när vi vinglade därifrån.
Amen.
PS. Kolla in Carros version av det hela på http://carrofredriksson.blogg.se/2009/march/skrattanfall-i-fel-tillfallexd.html. Seriöst så kul! :'D
Mami släppte av oss utanför kyrkan och vi fick traska in själva eftersom att mamma körde iväg med gasen i botten så fort vi hade stängt dörrarna. Vi visste att vi låg på strecket mellan att komma precis i tid och komma försent.
Vi gick till den stora ingången och väl där så vart det bäckmörkt med undantag av de två marsalerna i första ingången. Eftersom att vi trodde att det skulle vara fullt med folk innanför dörrarna, som skulle sitta tysta och vänta på att prästen skulle hålla sin predikan, så vågade vi först inte öppna dörren. Tillslut så tog
När vi började gå lite närmare så kollade alla misstänktsamt på oss och då blev vi så nervösa att vi vände tillbaka. Jag trodde att det var någon bregravning eller liknande! Nåväl, vi stod och gömde oss bland två dörrar, fnissandes och ringde till min mamma och sa att vi inte trodde att det var någonting och att hon borde komma och hämta oss, men nej. Hon gick inte på det och meddelade oss att hon just höll på att checka in på ett solarium *klick*.
I det ögonblicket så stegade den där killen som jobbade där mot oss och frågade om vi inte vågade komma in. Till min stora förtret så klämde jag ur mig något så dumt som:
- ööh, vi vet bara inte vart vi ska gå. Vi trodde inte att det var någonting idag, hehe...
Han kollade mistroget på oss och sa att vi skulle gå och sätta oss med de andra. När vi väl var på plats så kollade alla konstigt på oss eftersom att prästen redan hade börjat prata och kyrkklockorna tystnat. -Gissa om jag kände mig blond och korkad?
Till att börja med så satt det tre stycken småfjortisar och viskade, fnissade bakom oss och höll på hela tiden. Både jag och Carro satt och irriterade oss på att de aldrig kunde hålla tyst, vi var ju så himla duktiga och hängde med i alla texter och sånger och lyssnade på prästens ord - utan att skratta minsann....
Men så kom då den tidpunkten då vi skulle få våran nattvard, ni vet bröd och vin. Vi satte oss på knä runt en liten bönebänk där framme och räckte fram våra händer. De tre coolingarna var före Carro och mig.
Vi vägde brödbiten i handen och jag tog en liten myrtugga av den, jag vet att den var väldigt torr. Carro stoppade in hela i munnen och var lika seriös fortfarande - likaså jag...
När prästen hade gått runt ett varv och kom fram till altaret igen så såg jag att vi skulle få vinet nu. Killen som var med de två tjejerna framför oss doppade sin brödbit och kunde sedan svälja den med hull och hår. Nästa tjej gjorde nu likadant och när tredje tjejen fick vinbägaren framför sig så fick jag till min förvåning en armbåge i sidan av Carro, som var nästa på tur, samt en oroad blick. Hon pekade på sin mun och viftade med händerna lite diskret. Dum som jag är i sådana pressade situationer så fattade jag inget.
Det var i samma hundradelssekund som prästen vände sig med bägaren mot Carro, som nu såg ganska nervös ut, som jag kom på vad som hade hänt.
Carros bröd låg redan i magsäcken. Hon hade inget som kunde doppas.
Snabbt som blixten bröt jag av mitt torrbröd i två delar och gav den närmaste till Carro, som i ett svep kunde doppa den i bägaren och undvika någon pressad situation där prästen skulle fråga henne varför hon var så himla glupsk. Jag tyckte mig höra hela henne skämmas, haah!
Till min stora förtret så var allt jag fick kvar en ynka smula som jag försiktigt fick doppa medans jag höll mig för skratt och bet nästan hål i läppen för att inte bryta ut i ett asgarv. Jag hoppades inget annat än att han inte skulle tro att jag var så dum att jag käkade i mig hela på en sekund...
Vi gick och satte oss igen, och den här gången var det inte de tre personerna bakom oss som störde. Det var jag och min glupska vän Carolin Fredriksson.
Prästen fortsatte berätta något om bägaren medans jag och Carro höll på att explodera av skratt. Ni vet hur svårt det kan vara, ni sitter i en pressad situation och vet att ni absolut inte får skratta eller utgöra ett endaste knyst just som något jättekomiskt inträffar. Tro mig, jag har varit med om det förut.
Just som prästen var mitt i en mening så hände det otänkbara. Jag knorrade till som en fet, fet gris och kunde inte hålla mig för skratt längre. Jag tog ett högljud skrattandetag i den för övrigt så stilla lokalen (med alla skräckslagna tittandes på mig), och höll mig sedan för näsan och munnen så att risken för ett skrattanfall inte var lika stor. Problemet var ju andningen också, men det fixade jag. Carro sa högt när jag började skratta - Men Jennifer då! Och började även hon att skratta ut, fast än inte lika högt.
När allt lugnade sig så kunde jag inte sluta le, inte åt den heliga text eller psalm som var framför mig (som jag låtsades le åt), utan åt Carros glupskhet. Att hon skulle trycka i sig hela biten så fort hon fick den i handflatan liksom, hallå??
Det hjälpte inte att Carro satt bredvid och skakade av fnitter hon med...
När predikan var slut och prästen fick skriva på våran gudstjänstlapp så kände jag mig skyldig till att berätta varför vi skrattade. Jag berättade att Carro slukade brödet med hull och hår och att hon helt frebrilt typ försökte rymma när han kom framför henne.
Men vet ni vad han sa?
Jo, att man kunde äta brödet först och sedan få dricka en klunk av vinet - det var 0, 00% fel med det.
Och jag och Carro som satt och höll på att kissa på oss åt något som inte ens var roligt.
Jag kände mig värre än fjortisarna bakom oss när vi vinglade därifrån.
Amen.
PS. Kolla in Carros version av det hela på http://carrofredriksson.blogg.se/2009/march/skrattanfall-i-fel-tillfallexd.html. Seriöst så kul! :'D
Kommentarer
Postat av: Carro
HAHAHAHAHAHAHHAAHAHAHAHAHHAHAHAAHHAAHAHAHHA, och PINSAMT är allt jag har att säga.... xD
Postat av: Carro
hahaha, jadu... xD
Postat av: Ellen
Vi ska vara bönder ;)
Trackback
