jewnnifer

Hej
Jag tänkte ta mig en berättarstund, och dela med mig lite av min gårdag. Dagen då min farmors begravning ägde rum.

Det första som hände var angående min klädsel. Mamma tyckte att jag skulle ha något bäcksvart och tragiskt, men det var något inom mig som sa: "Äh, men kom igen! Inte ska du vara så schvart på min begravning. Du hittar något tjusigare!"
Det var som om farmor sa det till mig, i mina tankar.
Nu kanske du tycker att det verkar jätte läskigt och att jag verkar aningen psyko, men nej. Det kändes helt naturligt, jag kände mig inte rädd, jag kände mig inte konstig, det var inte så att jag slog mig ner på knä och bad att hon skulle komma tillbaka och det var heller inte så att jag satte mig ner och började storböla. Hon kändes pigg och frisk på något sätt.
Jag lyssnade lite till rösten och tog min svart/vita klänning från GinaTricot - samma tröja som jag och Hanna hade på julfesten. Till det hade jag gråa tights. Inte helt svart, men ändå något man kunde ha på sig på en begravning.

Väl utanför kyrkan började en krypande känsla av nervositet ta plats. Så plötsligt när jag stod där och huttrade som mest (pågrund av de 26 minusgraderna) så blev jag varm inombords. Det kändes som om någon gav mig en liten knuff, och berättade för mig att jag skulle klara av detta. Att det inte var någon match för mig.
Där också farmors röst.

Vi gick in till kyrkan och väntade på att alla skulle komma, så att vi kunde gå in och sätta oss.
När jag kollade mig i spegeln efter att jag hängt av mig jackan hörde jag hennes röst igen:
"Oh, så tjuusigt! Varför har du klätt upp dig så där käckt för det här lilla? Du är rolig du."
Jag fann mig själv med ett léende på läpparna. Hon verkade så glad, jag kunde se henne framför mig med hennes glittrande ögon hon får när och skrattar.
Det var länge sedan jag såg henne le sådär.

När vi tagit plats i kyrkan satt jag på samma bänk som på Emils begravning.
Kistan såg nästan likadan ut som Emils, men jag tror att den här var kortare. Hon var liten och käck min farmor.
När orgeln började sprida ut sin musik över kyrksalen så blev jag plötsligt jätte allvarlig. Det kändes som om det var då jag fattade att hon verkligen var borta. Jag skulle aldrig mer få se min tuffa farmor igen. Aldrig mer.

När jag satt och försökte hålla in tårarna som mest, pågrund ut av prästens fina tal, så började lukten av våfflor sprida sig runtomkring mig.
Min farmors våfflor.
Något sådant hade jag heller inte tänkt på, att jag aldrig mer kommer kunna känna smaken av världens godaste våfflor.
Jag kommer aldrig mer få vara med och göra de, aldrig mer se henne stå djupt koncentrerad över våffeljärnet, aldrig mer få se hennes oroliga blick när jag skulle sköta våffeljärnet själv. Hon kommer aldrig mer oroa sig över att jag ska bränna mig, eller klämma mina små pianofingrar något mer.
Då kunde jag inte hålla tårarna inne. Sakta, sakta rann de nerför mina kinder och sammanbitna käkar.
Jag visste att om jag väl erkände för mig själv att jag grät så skulle jag inte kunna stoppa det. Det går bara inte.
Istället började jag att le. Jag satt där och småskrattade för mig själv och egentligen vet jag inte varför. Min farmor hade liksom dött, jag satt i kyrkan på hennes begravning och jag... var lycklig?! Hur kunde det hänga ihop liksom?
Det kände som att hon skrattade med mig. Vi satt där och fnissade tillsammans, och jag vet att hon tyckte att alla som satt och grät var kinkiga.

Våffellukten kom i vågor, ibland mer och ibland avtog det helt.
När vi kom till den tidpunkten då man skulle lämna sin blomma, kanske säga några ord och ta ett sista farväl så förstod jag varför jag var så lycklig. Mitt i massan av alla gråtande kusiner så stod jag och log.
Varför jag var lycklig var ju såklart för att hon var lycklig. Jag kände det ändå in i hjärteroten. Min tuffa farmor, som har varit långt bortom lycka det senaste halvåret, var tillfredställd, glad och nöjd.

Det kändes på något sätt jätte skönt att ha sagt ett sista farväl. Det känns skönt att hon kan släppa allt som har med jordelivet att göra och bara få vara fri och lycklig nu, att hon slipper smärtan och oron över allting.
Innerst inne vet jag att hon aldrig kommer att glömma oss - såsom vi aldrig kommer att kunna glömma henne - hon kommer heller aldrig att riktigt kunna släppa oss ur sikte heller. För nu har jag fått en skyddsängel. Hon kommer att vaka över oss som blev kvar, och försöka hjälpa oss när vi har det svårt.

Min farmor var en underbar person.
Hon vet hur det känns när man har det tungt och svårt. Hon vet hur det känns när man kämpar riktigt hårt.
Jag är så innerligt stolt och lycklig över att ha haft henne som farmor, och att hon visste vem jag var.

Vila i frid Elisabeth Nilsson,
min älskade farmor och skyddsängel.