jewnnifer

Nu är det väl säkert många som undrar hur det gick att provsjunga för våran, ganska stränga och ibland lite arga musiklärare. Okej, kanske ingen som undrar men jag känner mig skyldig till att ge er lite smaskiga detaljer!

Dagen började med NO-prov, jag vet att jag har ett fel. Jag har inget mer att säga om den saken.

Efter lunch så var det då en liten träff med kören igen, vi lyssnade på några låtar som skulle vara med och sjöng en (minns inte vilken). Så var det då dags för the Ark - Calleth you, Cometh I och MiA(musiklärare) frågade om det var någon som var intresserad av solo på den i verserna, hon behövde två stycken flickor.
Genast räckte Matilda och Elin Nilsson upp händerna och log förföriskt, de fick börja att sjunga. De sjöng sin truddelutt och jag blev genast mer nervös... Först trodde jag att Matilda och Elin skulle få låten, men hon fortsatte att fråga om någon annan ville sjunga för att se om någon annan kunde göra den bättre.
Då sträckte jag och Jossan på oss och vinkade lite glatt, vi fick gå fram och ställa oss vid pianot för att sjunga ut.
Jag var så nervös och stod bara i väntan på att benen skulle ge vika och att jag skulle ramla ihop i en hoppande och ryckig klump på marken.
Jag och Jossan sjunger en mening var i verserna och svarar varandra liksom, like this:
Jennifer: "And I know we were both too young way back when we had our thing"
Josefina: "And you're not the one that I think of every time that the telephone rings"
Je: "And I know that what we had would not be called love by the ones who know"
Jo: "And I know it's been many years and a hundred love-affairs ago"
Båda: "I know all that so well but I also do know this:"

Jag hade kommit till hälften av min andra rad (det understrukna) då MiA plötsligt slutar klinka på pianot och råstirrar på mig.
Jag blev kanonrädd och kände bara hur hjärtat sjönk i bröstet. "Nu kommer det" tänkte jag "Nu får jag gå och sätta mig för att hon tycker att jag sjunger falskt eller liknande och förstör hela låten..."
Men icke sa nicke, nu citerar jag henne ordagrant:
MiA: "Vänta lite och ursäkta om jag avbröt mitt i sången, men jag måste bara säga en sak..."
Jag höll andan och hon tog satts och sa sedan med ett stort och imponerat léende:
"Faan vad bra du sjunger! Jag blir alldeles... tokig! Jag har ju till och med gåshud, heelt craaazy!"
Jag spärrade upp ögonen och blev helt chockad! Drömde jag det där? Nej, det gjorde jag inte, MiA satt lika imponerad och glad fortfarande. Jag kollade bak för att se hur de andra i kören reagerade, och till min feta förvåning satt alla och gapade! Haha, jag höll på att smälla av! Själv tyckte jag att jag sjöng jättetunt och skakigt pågrund av min nervositet, men det räckte tydligen.
Okej, nu kanske ni tycker att jag överdriver och börjar fundera på om det inte är lite att ta i, vad är det för grej med att hon sa så? Hon kanske säger det till alla?
Det är just det hon inte gör. Våran musiklärare MiA är verkligen inte den som stoppar mitt i en låt för att ge beröm, way not! Så det är liksom en heder det där, och jag kommer nog inte kunna tänka på något annat ett tag framöver.
När jag och Jossan kom in på texten vi sjunger tillsammans så kändes det verkligen som en stormvind, vi rockade verkligen fett Josefina!

Inte nog med allt det där, i varje refräng kommer det alltid ett solo. Eller egentligen är det en som ska "pratsjunga" och säga: "I know it doesn't make sense, but still..."
Helt plötsligt så kom Mia på: "Nja, alltså jag tror att du Jennifer får sjunga det själv."
Jag: "Va?! Okej, men ska jag liksom sjunga eller säga det?"
M: "hmm, det blir nog bäst om du liksom säger det. Låt kaxig, det är en kaxig sång. Det är väl inget problem, du är väl ganska kaxig va?"
J: "ehh... Nej, inte direkt, haha."

Så nu har jag verkligen ställt till det för mig, nu ska jag klara av att sjunga en sång som jag alltid tappar bort texten till, för ca tusen pers. Från att ha sjungit det för Jossan till att uppträda i stora salen i Kulturens hus.
Vi ska alltså sjunga i Kulturens Hus den 25 februari och det är gratis inträde. Observera att det är i stora salen.

Nu kanske ni undrar hur det gick för Matilda och Elin. Jo, Matilda blev typ helt kanonsur på mig för att jag och jossan fick den. Jag fick en mörk blick av den annars så rara flickan och jag höll på att fullkomligt skita knäck. Jag var på väg att springa fram till henne för att böna och be om att hon kunde få den, men i sista sekunden så ändrade jag mig.
Hon fick i alla fall sjunga Hope Joanna (det är typ en afrikansk låt) med Emma Ö och någon till. Hon var fortfarande ryckandes sur på mig... :(



Mitt och Jossans mål var att ta MiA med storm.
Och Jossan det gjorde vi,
Vi tog MiA och kören med i en stor, sjungande orkan.


Du är bra, jag är bra och tillsammans är vi bäst.