BÄLINGETRIP
Okej, kalla oss galna, kalla oss knäppa.
En sak är säker, vi var så himla mycket nyttigare än dig i alla fall... :)
Lördag kväll/natt ringer min mobil, just som jag lagt mig ner i min sköna säng för att spendera en liten tid åt en älskad bok.
Jag hade inte svårt att gissa vem det var, som känner mig så bra att hon kan ringa en sådan tid:
Maja: "Hörru du, jag har världen plan för imorgon alltså!" Det lät som om hon höll på att spricka av iver där.
J: "eehh? okej? Vad?" Hon gör mig nervös när hon är sådär...
M: "Jo, imorgon stiger vi upp klockan 8 typ, äter en dunderfrukost, gör mackor och varm o' boy, snör på och skidorna och kastar oss ut på isen med siktet mot Bälinge!"
J: "Va?" Jag fattade 0,00...
M: "Bälingeberget hurru! Det kommer bli en skit spännande grej som vi kan berätta för våra barnbarn om!"
J: "Maja, har du feber? Är du säker på att du inte drömmer allting? Gå tillbaka till sängen och sooooov..."
M: "Men sluta, jag menar det!"
J: "eh? okeeej... På ett vilkor..."
M: "DU SA JA?! VI FAR!!! JAG TRODDE ALDRIG ATT DU SKULLE GÅ MED PÅ DET! SKOJJ"
J: "På ett villkor(!) att vi inte stiger upp förens tidigast 10"
M: "Men va? Är du dum? halv nio? nio? Halv tio?"
J: "Inte en minut före tio, all right? Annars får du åka själv..."
M: "okej..."
Sagt och gjort, vi steg upp med tuppen (på en söndag!), åt en ordentlig frukost, gjorde mackor och o'boy, snörde på oss pjäxen och skidorna och sedan bar det av.
Nu i efterhand är jag verkligen stolt att jag gjorde det.
Ja, det gick överraskande bra faktiskt. Vi hittade ändå upp till själva "berget", där allting börjar åka uppåt. Där tappade vi spåret och hamnade mitt i buskar, snår, granar, ris och skit. Man kunde inte ta av sig skidorna för att klämma sig förbi de, nej, då sjönk man ner en halvmeter i snön.
Vi kämpade oss igenom, och när jag hade förlorat allt hopp om att kunna hitta den fördömda vägen ut hittade Maja den. Tjoho! :D
Vi fortsatte uppåt, uppåt, uppåt och uppåt.
När man började känna hur benen och armarna blev mer och mer trötta och längtade efter en hållplats att pusta ut på, så såg vi Bälingestugan plötsligt!
UNBELIVEBLE! WE MADE IT, WTF!
Väl där, var det bara jag, Bälinge och en underbar Maja.
Gissa om vi kände oss tappra och nöjda efter vårat slit? Yes, we did.
Vi satte oss på en träbänk och högg direkt in på mackorna och den varma o'boyen. Då slog det mig att det bara är där, i just det ögonblicket, när man är som väderbitnast och risig, som o'boy och mackor är som bäst.
Man skulle kunna skidra upp till Bälinge vareviga helg för den känslan.
Eller nej, jag tar tillbaka det. Om jag vore lika skidkunnig och vältränad som Clara, då kanske... Nä, det passar bra med någon gång per år.
Tyvärr så trängde blåsten allt närmare, och den tunna vårjackan som nyss kändes som en bastu turned into a kylskåp.
När O'boyen tog slut (och maja hade ätit upp alla sina kakor) snörde vi på oss skidorna och slängde oss ut i spåret igen. Denna gång var det en fröjd att åka. Endast nerförsbake, och ingen stakningsattack. perfaaa!
Vi svishade ner och följde spåret.
Helt plötsligt åkte vi förbi den lilla öppningen - som vi hade slagit oss igenom - och upptäckte att om vi bara hade stakat oss fem meter upp, hade vi kommit till spåret som ledde direkt upp till toppen. greeeeat! :D
Haha, sedan fortsatte vi att fortsätta. Tillslut fortsatte vi nog lite för mycket och kom in på ett epa bälinge-elljuspår. Nåväl, vi fortsatte med det vi gjorde som bäst, fortsätta. Tillslut kom vi fram till typ Bälinge City. Där slog det oss att vi var alldeles för mycket till höger, så vi fick dra oss längst med vägen till vänster.
Ända tills vi kom fram till spåret vi tagit på ditvägen.
Vi följde den tills isen kom. Där sa vi Adjö och tog skilda vägar.
Så trullade jag på hem.
Väl hemma var pappa MVI (Mycket, Väl, Imponerad) över att vi ens tog oss dit och att vi kom hem utan att behöva ringa efter en skoter. Suck... du har ingen aning om hur tappra jag och maja är. Vi skulle kunna åka ändå till KlöverN om vi bestämde oss för det. heh, få inga vilda idéer nu majsi!
Sedan tog jag det bara chill. Att åka skidor tar på krafterna.
Allt som allt åkte vi väl runt 1, 5 - 2 mil. Det är grejer det.
Och till alla er som spärrar upp ögonen, drar efter andan, tror att vi har blivit hjärnskrynklad och frågar hur vi "pallar" eller "orkar". Jag vet att ni bara är avundsjuka för att ni inte kom på idén först, att ni inte kunde följa med och att ni inte har de krafterna. Ops, busted! :D
Härligt väder påvägen dit. :)
Maja på G. ;)
we're wariors, yeah we're glorious! (vet att den inte går så, men passar bättre (a))
Det finns mer bilder, men det blir något fel när jag laddar upp de. :(
Nåja, vi var nöjda över våran insats och somnade gott den natten. Efter allt så var det inte så pjåkigt i alla fall.
Åter ett av mina tips.
Känner du hur livet börjar bli allt gråare, att allting börjar bli som en dimmig sås och att du aldrig gör något annat än att såsa och fundera på om man kanske borde skaffa sig ett liv trots allt.
Ring en kompis och övertala denne med på en skidtur.
Behöver inte vara till bälinge, behöver inte vara på skidor ens.
Ta en lång-, lång-, långprommis eller åk skridskor på banan inne i stan.
- Efter allt så var det inte så pjåkigt i alla fall.
Ha' det.
