jewnnifer

I måndags var det precis ett år sedan som du somnade in.
Sedan måndags, igår, har det känts som om allting bara har flytit in i en suddig dimma. På en röd sekund så blev allt, som nyligen varit så ulligt och gulligt, helt grått.
Jag förstod inte varför, jag hade absolut inte en susning om vart mina lyckliga känslor tog vägen.
Så mitt i natten, till idag, så vaknade jag och fick någon sorts "uppenbarelse" som sa mig att det var igår som Emil dog. Min kusin har nu varit död i ett år och en dag.
När jag skriver det här så känns det ändå in i magen, jag har fortfarande svårt att fatta att han är borta med vinden. Jag tycker att det känns mycket längre sedan Gothia var (som var för ett halvårs sedan) än när Emil dog.
Jag vet inte riktigt, de roligare minnena känns nog längre bort än de tråkiga som sakta, sakta trycker på och påminner en var dag som går.
Mitt temperament har verkligen legat på noll, samt min behärskning med. Jag har varit ytterst nära att säga upp en vänskap som har betytt ytterst mycket för mig flera gånger, men i sista stund bitit mig i tungan och låtit personen i fråga få blänga, idiotförklara mig och vara ytterst nära på att ge mig en bitchslap several times. Inga namn nämnda.
Jag orkar helt enkelt inte med några bråk just nu, då tar jag hellre en paus.
Just nu känns det som att det är någonting som ligger och gnager inom mig. Jag har ingen aning om vad det kan vara för något. Jag har bara ont överallt och hela tiden, jag blir less över allting som sker och är nära på att somna mitt under en träning. Idag råkade jag till och med somna en tag mellan 17.40 - 18.00. Jag tål ingenting och är nära på att brista ihop.
Någonting är helt fel.
Den frågan som nu dyker upp i mitt huvud är: "vad är det som gör att jag stiger upp varje morgon? Vad är det egentligen som gör min dag? Vad är det som pushar mig att keep going?"
Förtillfället så är det för mig en gåta.
Egentligen ingenting. Det är absolut ingenting (förutom en liten grej kanske) som får mig att hoppas att dagen kan bli rolig i alla fall.Tänker jag igenom dagarna som gått så skulle det inte göra mig något om man kunde trycka på en delete-knapp och radera allting, det finns ingeting som jag skulle sakna.
Så jag fattar fortfarande inte vad det är som får min kropp att fortsätta röra sig hela tiden, varje dag, varje minut, varje sekund.
Jag orkar inte med något socialt umgänge nå' mer, jag är less.

Jag är helt pissed-of på min mamma. Hon är helt schizchofren i hela huvudet, det är sant!
Idag på skolan ringde jag min mamma, först och främst, på skolan för att höra med henne om jag kunde göra mitt efterlängtade tredje hål på vänsterörsnibb. Hon lät tveksam och sa nog något liknande nej. Jag meddelade då att jag skulle ringa och höra med pappa, och om jag fick för honom så skulle jag få för henne. Okej sa hon, men ring mig sedan. Jag ringde pappa och visste att allt hopp var förlorat, jag skulle aldrig få göra ett till hål med hans godkännande. Till min stora förvåning så antog papsen mitt förslag, att betala själv men att inte göra ett till hål förrens jag blir fyllda 18. Jag fick alltså för far min!
Snabbt ringde jag tillbaka till min "kneppiga" mamma som helt plötsligt hade bytt taktik och pratade till mig som om jag nyss fyllt två år. "jaha, men för mig får du inte."  Samtalet flöt på och hur mycket jag än påpekade att jag fick för pappa, att jag hade väntat på det här jättelänge och att alla andra har normala föräldrar som tillåter sånt här så var hennes fula svar, nej.
Nåja, dagen gick på och efter skolan for Sofia och Hanna in och tog sina hål som deras normala och snälla föräldrar har omtanke nog att skänka de.
Jag for hem och satte mig i köket, plockade upp matten och började att långsamt drömma mig in i mattens magiska värld. Helt plötsligt kommer mamma in och ler så glatt. Hon tar något ur kylen och pratar med mig (jag orkar inte ens lyssna på vad hon säger, fattar människan inte vad hon just har gjort? Du har förbjudit mig ett till hål PUCKO!)
Så fnittar hon och säger: "få se, vart var det du skulle ta? Gjorde det ont? Var det du, Sofia och Hanna som gjorde det efter skolan va?" Så går hon fram och lyfter bort mitt hår för att kunna kolla där jag skulle ha tagit ett hål.
Jag blir helt förlamad.
Är kvinnan dum på riktigt? Hon sa ju nyss att jag inte fick? Hade hon glömt bort det?
Jag rycker åt mig håret, mina böcker och penna, knuffar bort henne och springer upp på mitt rum och låser dörren.
Kan hon inte bestämma sig? Nu är det ju försent. Hon retar mig bara.
Mamma, just då, när du gör så där, så gillar jag verkligen inte dig.
Hon var ännu en orsak till att inte stiga upp.

Nu är jag less.
Jag orkar inget mer.
Jag funderar på att sova resten av veckan, skippa skolan de sista, fula, dagarna. Det är heller inte likt mig, men jag kanske bara behöver lite sömn, det kan ju vara det som saknas? (även om jag har gått och lagt mig åtta - nio hela veckan:s)
Nu ska jag gå och lägga mig och fundera på hur Emil har det. Kanske smsa med en pers, vilket lättar upp allting och gör det lättare att somna utan att tänka så mycket.



Oj. Nu blev detta världens deppinlägg,
det lyser bara emo om det hela, så att säga.

rest in peace.